fredag 26 juni 2009

Framtiden är här

Så var det dags för den första hifaren att ta plats i startelvan. Allt pekar ju på att Andreas Landgren ersätter Ponuts Wernblom och att Emir Bajrami ersätts av högaborgaren Martin Olsson. Båda besluten känns rätt oavsett vilka färger en hjärta har. Mot England måste man ställa upp med en stark centrallinje och där kan vi nu mäta oss med England.

Hoppas nu bara U21-landslaget inte är nöjda efter några soliga veckor i Båstad. Plocka fram vinnarskallarna nu. Stuart Pearce gör sitt yttersta för att överföra sin till engelsmännen.

Ska se matchen antingen på Sundstorget eller Olympia sen ska jag och två vänner se Italien-Tyskland. Om nu den ena kan få ledigt från att bevaka Svea rikes kust vill säga. Det blir fett.

Tommy Söderbergs kommentar i Aftonbladet efter att ha fått en varning för vad som nu hände i spelargången är bara så skön.

- Jag skulle aldrig knuffa en människa.

Jag hoppas så innerligt att Söderbergs trännisoverallsideologi slår Pearcepatrioism ikväll.

onsdag 10 juni 2009

Åge, Casha in och sorg

HIF:s egen guldsmed från 1999 är tillbaks i Allsvenskan. Guldet är såklart det man minns bäst från Hareides tid, men något som stannat kvar i minnet är att HIF faktiskt såg ut att vara bättre tränade än alla andra lag i Allsvenskan. Det är inget som man idag kan säga om något lag. Senast man hade den känslan var under Djurgårdens storhets tid då de alltid körde ett fyspass dagen efter match. Men ÖIS var alltså först att värva Åge. Vi får se om hans träningar får Alvaro i form. Man får ju hoppas det om man inte ska börja tveka om han verkligen har varit så bra som man minns.

---

Den största överraskningen från kvällen årsmöte var annars att shejkerna i Al-Nasr nu har betalt in vad de varit skyldiga. Skönt att det blev ett avslut på den affären och att Razak Omotoyossi fick lämna Quatar. För det är faktiskt ett hån mot fotbollen att lämna en Europeisk liga och åka dit så uppenbart endast för pengarna. Man vissar noll känsla för fotbollen. Franska andraligan slår alltid högre så är det bara. Fotboll i Quatar är lika dött som dromedargalopp på gröningen.

HIF pustar ut efter att nu ha fått in dryga åtta miljoner i kassan. Real Madrid skulle väl inte bry sig om att fakturera en sådan siffra. Att betala en miljard för en transfer är inte nåt häftigt transferrekord, det är bara sinnesjukt. Detta samtidigt som man kan läsa om att människor i Spanien säljer sina organ för att betala hyran.

Den Europeiska toppfotbollen blir allt mer miljadärernas lekstuga. Och det är i förlägningen fotbollens död. Nån som minns hur urvattnat tråkiga galacticos var. Version 2.0 känns inte så mycket mer spännande.

---

Det som hänger kvar i skallen efter VM-kvalhelgen är inte Kims gula skor utan att Henriks brors liv slutade alldeles för tidigt. Bevakningen har faktiskt varit mycket värdig. Sorgen tillhör familjen Larsson och om de vill dela den med alla oss som har skänkt dom en tanke så är det helt deras val. Jag hoppas bara att HIF supportarna på något sett visar sitt stöd till Henrik inför nästa hemmamatch mor Elfsborg. Då blir fotbollen inte bara en lekstuga utan den kan signalera hopp, vänskap och förståelse. Det hade varit stort.

onsdag 3 juni 2009

Rio-kalle blir tåg

Så var det klart. Rio-kalle ska namnge ett pågatåg. Och det är självklart hur stort som helst. Det jag minns om Rio-kalle Svensson är främst att han alltid intervjuades i samband med varje VM. För om han hade haft en sån dag på Ullevi 1958 som han hade i Rio så hade ju Sverige vunnit guld. SVT visade för ett antal år sen en mycket bra dokumentär om honom. Där han berättade om när HIF var ute på världstuné som ett av de första svenska lagen, och om när han blev utskälld för att han inte ville spela i landslaget, och om att han fru svarade "Fru Kalle Svensson i telefon"! Sicka tider!

HIF blir alltså först få döpa ett lila pågatåg. Den nya rankingen mellan tågen blir då så här:
1. Rio-kalle
2. Kal P Dal
3. Hanna från Arlöv
4. August Palm
5. Per Albin Hansson

Bubblare: Ernst-Hugo Järegård, Posta-Nilla och Tiffany Persson.

Varför kunde inte Björn Ranelid fått ett tåg under hans livstid? Hade ju passat som handen i handsken!